Det är alltså så här det känns! “Kalla fötter”, “resfeber”… kort är det ängslan inför vad som komma skall. Nu sitter jag i ett stökigt men grandiöst köpcentra i Bangkok och räknar timmarna ner till tolvslaget då jag skall vara på flygplatsen, övertyga en förhoppningsvis trevlig flygbolagsanställd att min övervikt är godtagbar eftersom jag egentligen enligt BMI-skalan borde väga ungefär 15 kilo mer i förhållande till min längd, vilket motsvarar min övervikt i bagage. Om det går vägen kommer nästa problem och det är när de skall gå med på att låta mig resa på studentbiljetten som jag har, utan något kort för att bevisa att jag faktiskt är student eftersom det är glömt hemma. Kilroykontoret kunde heller inte trycka upp ett nytt kort åt mig trots att jag hade kvittot på att jag betalat för ett studentkort och därmed också redan bevisat kredentialia för att vara student, vilket är ett krav när man bokar en studentbiljett i första taget, vilket är den biljett jag har. Enda sättet för dem att ge mig ett nytt kort för att kunna visa upp vid utresa, när de nu faktiskt gick med på att det vore märkligt att jag flygit till Bangkok med dem på studentbiljett och har kvitto på att jag har köpt ett studentleg hos dem, om jag inte hade studentkort, vilket bara går att få om man skickat in papper för att bevisa att man är student, om jag inte vore student, var att ge mig ett kort med nytt nummer. De kan nämligen inte trycka upp nya kort utan att de får ett nytt nummer på sig. Numret är i sig också kopplad till biljetten så om de ger mig nytt kort, kommer biljetten vara obrukbar, alltså tillbaka på ruta ett. Jag undrar hur jag då skall göra och deras förslag är att jag avbokar biljetten, får tillbaka de mesta av pengarna minus en administrationsavgift, trycker upp nytt kort och med deras hjälp bokar ny biljett till nypris med tillkommande administrationsavgift. Fast då måste jag åter bevisa att jag är student, vilket jag inte längre är eftersom jag rest till Asien, med deras hjälp. Problemet då är att de inte kan avboka och boka samma plats för mig, utan vid avbokning så går ett kösystem före och tar platser vilket skulle ge mig hemresa till några tusen kronor extra i Oktober. Jag frågar om de kan skriva ett brev och förklara ärendet för mig att visa upp vid incheckningen vilket de inte kunde göra. Jag lämnade kontoret efter tre dagars strulande med ett betryggande “Det löser sig nog, de brukar inte kolla efter kortet, oroa dig inte”. Den enda ljuspunkten i denna historia är att personalen på kontoret, om än handlingsförlamade av skitsystem, idiotrutiner och pantad ledning, var enormt trevliga och hjälpsamma, även om hjälpen inte hjälpte så mycket.

Nu börjar dock hemmets vrå att slita mig i hälarna och jag är inte lika välkomnande inför det som jag varit under större delen av resa fram tills nu. Det börjar kännas lite obehagligt, nästan som att man är lite rädd för verkligheten igen, för lång tid i underlandet kanske har den effekten. Jag kommer sakna galenskapen, det orädda, huvudstupa, direkta och illa genomtänkta sättet att leva livet som Asien har visat mig. Det är nog tankarna om att man skall åter ta upp trådarna där man lämnade dem och en dum vanföreställning om att allt är förutbestämt, tråkigt och strömlinjeformat för resten av livet när man väl kommit hem som skrämmer mig. Jag kommer nog få lite panik över fyra väggar, kallt väder, stängda människor, subtilt språk utan utrymme för vilda gestikulationer, planerad vardag och förväntningar och krav. Det skall dock bli skönt att axla ansvar igen, att börja studera, att jobba och driva projekt. Att ta ansvar och ytterligare slipa mina färdigheter. Längtar efter att vara delaktig i något igen. Man har fått mycket intryck och ideer på resande fot, frågan är vilka som kommer att kännas lika attraktiva och genomförbara även när man försoffats i hemmets rutiner. Jag kan med glädje konstatera att även om resandet kanske inte gett så himla mycket svar, så har den givit mig mycket bättre verktyg för att kunna ställa rätt frågor till mig själv.

Jag hoppas att jag inte tråkat ut er för mycket med politik och nyheter när ni istället ville läsa om vad jag hittar på för äventyr. Jag har inte försökt avsiktligt att vara annorlunda eller skriva annorlunda än andra resedagböcker, trots att det vid första ögonkastet kan tyckas så, istället har jag skrivit så som jag känt för att skriva. Dels har jag använt detta tillfälle att träna mig i att skriva på olika sätt, trycka på olika saker som omger mig och kunna formulera svårgreppade och svårbegripliga tillstånd med en “one-liners” eller med ett stycke om vartannat. Men också har jag använt tillfället för mina intressen och kunskaper att sättas i bruk för att förstå samhällen och situationer. Ni har t.ex. inte fått läsa om när jag åkte bergochdalbana inomhus sex gånger i rad för jag vägrade gå därifrån eller när jag sjöng “My heart in in Texas” på en Karaokefest i Filippinerna. Jag har inte berättat om mina kreditkortseskapader i Malaysia eller mina fascinerande möten längs vägen. Jag har dock smygit in eskapader som dessa i mina raljerande texter som alltför ofta handlar om mina studier i politik runtom i Asien. Men likt Hunter Thompson som försökte skriva reskrönika men alltid slutade med att förbanna Nixon, så verkar jag ha svårt att skriva utan att också börja känna på det politiska klimatet, inse hur politiken i dessa länder används av företag som vaktmästare för deras intressen. (Men nu håller jag på att ramla dit igen, det var hemresa vi pratade om)

Det har varit en förbaskat intressant resa, det är en sak som är klar. Nu skall man spendera ett år åt att lida i sann lutheransk anda för att man unnat sig detta. Dels tjäna ihop pengarna man slösat, men också bråka sig in i systemet igen, för att lyckas lagom till när man är så trött att man måste ut och andas igen. Nyss frågade jag en expedit på en affär efter en hörlursadapter för att kunna plugga in två hörlurar i ett hål. Höll upp en liknande och pekade. Han hade ingen och för att förenkla den fem minuter långa processen av att förklara vad jag ville så frågade jag vad den plutten hette på Thai, att använda inför nästa expedit. Han tittar på mig och svarar “iPod”… jag dubbelkollade att han förstått mig rätt och han bekräftar, saken jag nu höll i hette “iPod” i hans värld. Jag är tillbaka i Thailand, virrigt öst möter väst, framtid och historia kolliderar i ett kaotiskt fyrverkeri. Hemma lär man sig att var sak har sin plats, här lär man sig att var sak har _en_ plats, denna plats kan vara lite varsomhelst i både tiden och rummet… det är på en höft ungefär. Här är frågan “hur långt är ett snöre” fullkomligt förståelig och säkert ett vanligt samtalsämne som inte förvånar någon, absolut inte något som betraktas som en dum fråga. Utanför där jag sitter dansar en massa små thaitjejer utklädda till tv-spelsfigurer på en scen inför 1000-tals besökare. Några kvarter bort pågår kravaller på gatorna när 1000-tals supportrar av den tidigare enhälligt hyllade och numera skandalomsusande premiärministern möter ännu fler motståndare som anser att han skall sparkas. En konflikt som genomsyrar allt här just nu, allt utom kommersen!

Jag hoppas ni har haft det gott med mina texter, att ni följer med mig i orden på nästa resa när den kan tänkas bli av och att ni känner att ni lärt er något om vår vackra värld genom att ta del av mina äventyr och reflektioner. När ni läser detta sitter jag endera hemma i ett vindpinat Göteborg och undrar vad jag längtat efter eller sitter förbannad på ett hostel i Bangkok utan pengar och längtar hem beroende på hur välvilliga de kommer vara på flygplatsen inatt när sista flyget skall lämna terminalen innehållandes mig och mina 1000 kilo packning. Skicka gärna en sista hälsning här eller ett sms till 0704283192. Så fort jag hittat mitt SIM-kort i Fredriks packning så kommer jag svara =)

Slutligen, på östfronten, allting nytt
Christian