Det börjar bli dags att summera min resa i och med att vi nu öppnat upp en ny månad som inte bara kröner fler dagar än Februrari som vi lämnat bakom oss och i minnet, utan även min tänkta hemresa. Det är alltid svårt att se hur en resa har förändrat en. Ofta är det när det känns som minst förändring hänt, som den största skett. I detta fall känns det inte som jag förändrats eller växt nämnvärt alls. Det kan endera betyda att mycket hänt, men också att jag rest med stängda ögon, inte insupit kulturen till fullo, inte gett människor och omgivning en chans att skaka om mig i mina grundvalar för att när jag återfått fattning stå på starkare grunder. Jag vet inte vilket det är, men jag vet att jag saknar hemmet. Jag har kommit till en del insikter, skjutit ner några karaktärsdrag som jag hållt högt och strävat hårt att identifiera mig med, trots att det i grund och botten inte varit jag alls. Jag är bekvämare än jag tidigare velat erkänna, inte lat, men bekväm. Bara för att något är fattigt, smutsigt eller svårt så betyder det inte att det är mer “äkta”, vackrare för sin intigritet eller nödvändigtvis närmare ett lands sanning, det är bara en sida av ett mynt. Jag har också svårare att trivas på den sidan, men det är långt ifrån att jag inte kan anpassa mig eller finna mig i de situationerna, det är bara inte mina naturliga preferenser. Jag är I-landsuppväxt och det kommer jag inte från, detta förändrar inte mina ideal om hur en rättvis värld bör se ut eller fungera, inte min glöd om att dra mitt strå till stacken heller för den delen. Jag kan vara rättvis, ta kommando och vara bestämd, men jag ger mig själv ibland fördelar, är obeslutsam och rädd för att ta initiativ. Det är inte att bortse från vissa av dessa karaktärsdrag som definierar mig, det är istället att skapa en balans och harmoni mellan dem som utgör vad jag kallar mig och skall trivas med.
Jag har kommit närmare kärnan för vad jag vill ta mig till och vilka jag vill omge mig av. Det är inte en kardinal insikt för att förklara hur mitt liv egentligen skall se ut i förhållande till hur det var innan, utan snarare en början till att se skillnader jag vill prioritera i förhållande till tidigare, dessa värderingar kommer även de förändras i framtiden, det kallas utveckling och är inte nödvändigtvis negativt. Även om jag imploderar och blir eremit är det en utveckling och framåtskridande och måste värderas och accepteras, annars börjar bitterheten nafsa mig i hälen (jag har inga planer på implodering eller eremitering, utöver att bidra med det ordet till SAOL). Jag vet att just genom mina texter kommer jag ha utökad möjlighet att förstå mig själv och min resa i framtiden. Jag vet att genom era kommentarer och alla de mail jag fått av er har jag vuxit som människa, mitt självförtroende stärkts på många håll, men krackelerat på andra. Jag har kommit närmare många av er, närmare Zarah och närmare mig själv, på gott och ont kan jag nog säga med en glimt i mitt öga. Jag har fått berätta för er, om mig och min syn på den värld jag lever i, det ni läst och fått se är en stor del av hur jag fungerar, vad som “får mig att ticka”, jag ser och reflekterar, tänker och funderar, det är så jag är och det jag lever för. Jag har förstått att det finns fler frågetecken än svar, så än har inte tiden kommit för mig att slå mig ner med en kopp choklad brevid öppna eldstaden, smacka med läpparna över att förstått världen och mig själv i den. Jag är ännu inte blasé, trots varningstecken om motsatsen!
Vad passar inte mer än att göra en kvick sammanfattning av hur det ser ut i länderna jag varit i nu när jag gör en sista resa från filippinerna, genom Malaysia till Thailand för att slutligen slå ner i Sverige:
I Thailand har sedan jag anlände det ena politiska fiaskot efter det andra nu slutligen lett till att premiärministern gått med på omröstning och parlamentsupplösning. Det skedde efter att han sålde alla aktier (som han inte ägde) i det största telekom-bolaget i Thailand (det andra största i Asien) till Malaysiska konkurrenten SingTel för 3736 biljarder Baht. Företaget var uppbyggt av Thailänska skattemedel och är ett bolag han inte kontrollerade men trots det styrt med järnhand. Premiärminister Thaksin ser nu fram emot en listning i Forbes topp 500 rikast i världen, trots att han just nu inte äger någonting. I Thailand, så som i alla länder finns det reabeskattning (skatta på pengarna man tjänar när man säljer aktier för mer än man köpte dem för) och genom att göra en sån här försäljning så förpliktas man såklart att betala denna skatt till regeringen. Men i detta särskilda fall, kanske genom ett plötsligt infall av medlidande eller barmhärtighet, kanske för att premiärministern kontrollerar regeringen, så beslutades att beskattning på denna affär var onödig och regeringen gav honom frihet från denna mångmiljonbeskattning som en gåva. Av någon märklig anledning har detta upprört några lokala bönder och andra fattiglappar som tyckte att om det är ok för Thaksin med skattelättnader, varför är det inte lika ok för dem. Det är, som betraktare i allra högsta grad märkligt, men säkert bara en rad olyckliga omständigheter som alla är förklarliga.
I Kambodja är allt som förut, vilket innebär att inget är som det förut var. De har äntligen fått en krigstribunal uppsatt vilket är ett mentalt plåster av ofattbar magnitud för befolkningen, även om det knappt finns någon levande kvar att stämma av Röda Khmererna.
I Malaysia så fortsätter de bygga och modernisera. Skandalen med Mohammedteckningarna har blåst över och nu läggs mer energi på att hålla konflikten öppen än vad som egentligen är folkets intresse.
Filippinerna, ett fattigt land, inte så mycket för att de inte haft möjligheten eller tillgången till likvida medel, utan snarare för att det är ett land som genom koloniseringen och USAs inflytande fram tills nyligen, utgjort en bra grogrund för korruption. Det har utnyttjats så till den mildra grad att tidigare presidenten Marcos t.ex. ligger med på topp-10 listan över största ekonomiska förbrytarna i världshistorien. Det är ett land vars befolkning alltid ler, lagar underbar mat och är ena hejjare på att fiska. De är experter på att inte underhålla saker som en gång nått färdigställande vilket gör att hela landet ser ut att vara i förfall. Det är nationell stolthet över att deras fulaste fisk är döpt efter den nationalhjälte som dängde Magellan till döds, “Lapu-lapu”, på ena ön, medans på andra firas den spanska freden som kom därefter. Det är som att besöka Guatemala på nytt, ungarna tigger och står och stirrar på dig när du äter genom glasrutan, gatorna är fyllda med gamla bussar som för 40 år sedan ansågs vara uttjänade av jänkarna som istället för att kosta på sig att skrota dem gav bort dem och ansvaret för dem till fattigare länder. Idag är de gamla miljöfarliga (både i form av trafikmiljö och naturmiljö) den centrala nerven i landet som den enda fungerande kollektivtrafiken. Slash-n-burn farmarna går i led mot storstäderna för att få tag i arbete eller vinna lotto, folk trampas ihjäl vid de tv-sända lottodragningarna och storstäderna kan inte erbjuda jobb till alla på långa vägar. Att vandra genom en stad i Filippinerna är som att besöka en krigszon. Naturligtvis kan man hitta positiva saker och så, men i det stora hela bekräftar det bara min teori om att tredje världens innerstäder är vår generations koncentrationsläger med sina ghetton, smuts, arbetsförhållanden och avgaser.
De har cirka 7000 underbart vackra paradisöar som kompenserar detta. För att ni skall förstå hur många det är kan jag säga att det skulle ta mig ungefär 30 år att sätta min fot på varje ö om jag bestämde mig för att ge varje ö en enda dag och restiden mellan öarna var 0 sekunder, en sjuhelsickes massa öar alltså. Eftersom det lugna lunket i varje land bytts ut mot politisk oreda i samma veva som jag landat så kan man väl inte tänka sig något annat för min vistelse i Filippinerna? Det började lugnt och fint med lite tomma påhopp och bitsk kritik av förra presidenten som blev avsatt för förskingring, mot sittande presidenten för just samma sak, förskingring, inget att oroa sig över tänkte jag och fortsatte följa den partiska nyhetsförmedlingen lamt. Så kom 20-årsdagen av avsättandet av generalskurken Marcos och hela helvetet bryter lös, inte för att jag märker det för vid det tillfället var jag under ytan på en av paradisöarna, men ägaren till lyxhotellet vi lyckats få bo på (för nästan inga pengar alls) informerade mig oroat om att han inte ville ha ett nytt -80 tal och jag bad honom berätta. Tydligen så hade en militärkupp planerats mot sittande presidenten, som avslöjade detta i tid och utlyste en “State of emergency”, vilket skulle kunna sägas vara vår motsvarighet till “undantagstillstånd”. Det innebar i korthet att hon tappade kontrollen över militären i landet och tyglade polisen för att arrestera nyckelpersoner som försökte kuppa mot henne. Polis och militär möttes i vad som skulle bli blodiga konfrontationer, men blev en söndag av väntande och förvirring från båda parter. Jag kunde inte tro min lycka att lyckas tajma ett land i “State of emergency” och började direkt fnula på vad detta skulle kunna innebära för vår säkerhet och resa i stort. Jag gick ner på “stan” för att kunna få mer information från TV men fann till min förvåning att alla apparater i hela landet väl stod på, men inte för att visa det senaste av politiken, utan den rafflande upplösningen i Big Brother Filippino! Jag konstaterar till min stora förnöjsamhet att jag lever i en tidsålder där man kan vara i ett land med “state of emergency” utan att missa ett enda avsnitt av big brother. Vi reser vidare, det är rätt tydligt i efterdyningarna att presidenten tryckte på stora röda knappen för att visa på handlingskraft och styr fokuset från hennes egna skumraskaffärer och växande missnöje, men det slog tillbaka på henne och nationen i stort ville inte acceptera undantagstillståndet.
Hemresan drar närmare, stressen över det börjar bli påmind. Vi planerar mer och mer var vi skall ta upp trådarna med våra liv hemma, de som lades på bädden av flytande kväve för att vara i prima skick oavsett vilket decennium vi valde att plocka upp dem igen. Oavsett hur mycket man kommer att ångra att man inte “gjorde det mesta av tiden” här, genom att fundera över sedan hemma, så är det faktiskt skönt att drömma iväg. Jag är redo att komma hem, jag är trött på att resa för nu, inte less, men trött, det som jag sökte har jag nu funnit och jag behöver få perspektiv som bara hemma kan ge mig.
Slutligen, ett land jag inte besökt men resan regelbundet kastat mig in i är Burma, som numera heter Myanmar. Det är bara omständigheter som gör att jag valt att inte skriva om mina möten med det landet eller dess befolkning på rymmen i Thailand. Men det som missats under denna tid, har lämnats åt sidan av sina anledningar, något säger mig att jag kommer få utrymme att återkomma till kapitlet om Burma och dess utsatta befolkning med råge. Men för att summera de möten jag haft med Burmeser drar jag gärna ett ordspråk som jag kom på när jag satt häromdagen och tragglade mig genom en tjock och seg bok som nära på tog livet av mig. “En stängd bok brinner inte, en öppen bok kan sätta en värld i brand”. Med det i bakhuvudet fylls jag med beundran för varje gympabag fylld med litteratur som Burmesiska kvinnor och män löpande smugglar över gränsen med risk för sitt liv, för att sprida kunskap, information och nytänkande. Man glömmer lätt när man växer upp i en kultur där det tävlas i antal skolktimmar, att information är makt, att dagligen frihetsberövas folk på grund av information, att folk dör, för rätten att veta eller ifrågasätta, både i freds- och i krigstid. Att veta är inte att förstå, men för att förstå måste man veta. Både vetskap och vetenskap är en väg kantad av modiga människor i blodiga stövlar. Den insikten är viktig att bära och förmedla!
Nej va fan, som alltid, en stor kram hem
