Men kvinnor kan! Om något land så är Filippinerna ett bevis för det. Under krigsåren lämnade de flesta män sina positioner som vd och president för alla bolagen i kvinnornas händer och det fungerade alldelens utmärkt, i vissa fall gick det till och med bättre. Det hindrade inte männen som kom tillbaka från att ta återta sin roll som ledare och putta tillbaka kvinnan till modersysslor som tidigare. Men i många fall så fick saker och ting bara fortsätta så som de var, till allas fördel. Politiken har dock för det mesta regerats av män här, det enda man har kunnat vara säker på, skojas det, är att oavsett vem som väljs till president så kommer korruptionen fortgå och medborgarna inte märka någon skillnad i politiken. Filippinernas politiker kan stoltsera med öppen korruption i klass med diktatorerna i Afrika. Det är rolig trivia att prata om hur många par skor, det ena paret dyrare än det andra, som förre presidentens fru köpte för skattepengar (det är i storleksordningen 1000-tals par). Han var så korrupt att folket för en gångs skull tröttnade och kastade ut honom för att ersättas av någon noblare. Det blev efter många turer en kvinna som med moderlig grace och förnuftet de sägs besitta skulle ta Filippinerna framåt. Gloria Macapagal-Arroyo var räddningen med två trinda bröst. Det skulle dröja många år innan folket bittert kunde konstatera att kvinnan inte var bättre än någon tidigare kandidat och i nyhetstidningarna här har den förre galningen med skorna börjat tala om att han stödjer helhjärtat en revolution där hon tas ifrån makten på grund av hennes korruption. Folket verkar stå bakom hans anklagelser om att en korrupt politiker inte skall få fortsätta. Om detta fortgår tror jag Filippinerna har tagit nytt rekord i guldfiskminne.
Slutligen, mitt i allt nytt får man lite känsla av att vara hemma. Inte så mycket för temperaturen, dofterna, folket, språket eller utsikterna, utan för Skandinavers förträffliga klumpighet när det kommer till att finna förståelse för andra kulturer. Publiceringen av karikatyrerna av Muhammed är som jag förstått det i tidningarna även hemma, men det är svårt att förklara hur stort det är här och ännu mer i det muslimska Malyasia. Jag har förståelse för, men inte någon som helst acceptans för Muslimernas agerande. Det är skrämmande att leva i en värld där något så litet kan få såna konsekvenser. Profeten får dock inte avbildas, men å andra sidan står det i samma skrift att våldshandlingar inte får begås i profetens namn. Det är också intressant vilken effekt media har i det hela. De flesta muslimer har _inte_ sett bilderna utan tar chansen att få gå ut på gatorna med gemensam sak och umgås, kasta lite sten och känna att de gör en skillnad i den sekulariserade värld de nu tillhör. Bilderna publicerades för första gången i November, inte ett ljud sades då. Det är intressant att se hur det är tidningarna, som startade detta, som också ger protesterna validitet och storlek. Jag tror inte att det hade kunnat få dessa proportioner om inte tidningarna också rapporterat om all uppståndelse. Det hade kunnat falla i glömska om det inte hade varit en så bra nyhet, ironin i denna situation är underbar. Tony Blair och Laila Frievalds får grått hår, alla tidningar säljer extra lösnummer och Bush får en underbar anledning att börja vrida lite fokus och hetta mot Syrien, det land som står etta på “Most Wanted”-listan av alla länder med turbaner och olja. Men det finns även förståelse för kritiken hos mig, men jag kan aldrig finna förståelse, än mindre acceptans för proportionerna detta har fått nu.
Det är en underbar, skruvad och livsfarlig värld vi lever och reser i!