Nytt land, nya intryck!
Vi lämnade slutligen ett strålande varmt och vackert Malaysia, ett förtrollande land på många sätt och vis, ett land jag inte förstår varför så få besöker. Min rekommendation för barnfamiljer som vill ha värme, roligt och säkert för hela familjen, lite kulturkrockar och lite stränder men utan att missa feta nöjesparadis för hela gänget, Malaysia! Vi vann för länge sedan en resa till Filippinerna på en resesajt. Det har alltid varit en dröm för Zarah att besöka sin släkt och jag har länge varit nyfiken på landet genom en massa olika kopplingar dit. Så det kändes som ett naturligt steg att med ett besök medan vi gör vår “Asientour 2005-2006″. Allt eftersom tiden gått har Filippinerna vuxit i våra ögon, från en vunnen fribiljett, till att bli det centrala med hela resan. Släkten bor i huvudstaden Manila och de började förbereda vår ankomst redan för en månad sedan med mail och planering. Så nervöst i flera bemärkelser var det när vi styrde stegen mot flygplatsen tillsammans med Tomas och Bobo samt en väska som möglat och luktade död.
Väl framme i Manila möts vi av Zarahs moster och kusin och trycks in i en Van som direkt till sirenerna av biltutor tar fart ut genom stadens tunga moln av smog. För att få bukt med föroreningsproblemen har de infört en trafikreform där man inte får använda sin bil under en dag per vecka beroende på vilken siffra du har på registreringsskylten, förklarar Joel som kör bilen. Jag skrattar och undrar vilken dag de inte får köra, tittar ut genom fönstret och ser poliser som står och vinkar in bilar. Med stel röst säger Joel tillbaka, vi är nummer 6, idag får vi inte röra vår bil. Vi navigerar lyckat vidare genom hetsiga gator packade av trafikköer. Väl framme hoppar vi ur Vanen och rakt in i livet för en filipino.
Filippinerna är ett spännande land med 70 miljoner i befolkning, utspritt på 1000 öar i ett litet paradis som ännu inte är upptäckt av turistnäringen i någon större utsträckning. Totalt sätt är det lite över 80 miljoner i befolkningen men det räknas att mer än 10 miljoner bor och jobbar utomlands, vilket tas av många som ett tecken på filippinernas fattigdom, men kan också ses som ett tecken på befolkningens anpassningsförmåga och tunga historia att varit koloniserad och kontrollerad av andra länder i många hundra år. Såsom i många andra länder är även detta land plågat av inrikes stridigheter. Såsom i många andra fall av inbördes konflikter så är problemen i söder. Det är endera helt enkelt mycket bättre att äga mark i söder, eller så är norrlänningar bara lugnare, skönare, lättare och bättre att ha att göra med, en teori jag stödjer helhjärtat. Konflikten här är inte lika hetsig som Thailands dagliga dödsskjutningar men det är inte rekommenderat att resa ner i de södra delarna och en terroristfraktion som kallas Abu Sayyiaff, med de självklara och omöjliga att bevisa, kopplingarna till Al-Quaida härjar också här. För några år sedan small de av en bomb på en spårvagn i Manila och förra årets alla hjärtans dag plågades också av terroristattentat. Man kan fråga sig hur förvrängd en hjärna kan bli när man väljer en dag som firar kärleken mellan två personer för att proklamera guds kärlek genom att spränga folk till bitar.
Det intressanta är när jag vid middagsbordet, vilket alltid är ett bord för middag då de hela tiden är någon i den 13-15 huvuden stora familjen som äter, frågade hur historiaböckerna ser ut, när “börjar” historien här? Jag får förklarat för mig att det är när de stora upptäckarna anlände till Filippinerna. De stora upptäckarna är då framförallt Magellan. Magellan åkte helt enkelt fel på 1500-talet, kom fram till Filippinerna, klev i land, började jiddra med infödingarna så de tog livet av honom, så var det slut på resandet för den klåparen. Så mycket fokus på den historia som förekom denna rätt mediokra landsstigning av Spanjorerna finns inte. Ingen här reflekterar t.ex. över att striden i söder handlar om att Filippinerna var ett Muslimskt land vid de katolska Spanjorernas landstigning, vilket rimligtvis borde betyda att det inte bara fanns en befolkning här, utan att de redan tidigare blivit koloniserade av ett annat folkslag. Spanjorerna började sin ödmjuka konvertering av ön till ett katolskt paradis, som hämnd för mordet, de som inte ville vara med på villkoren för guds eviga kärlek “försvann”. De muslimer som varken försvann eller blev övertygade av Katolisisms förträffliga budskap trycktes neråt mot södra delarna där de till slut ringades in på några få ögrupper var de gjorde motstånd fram till dags datum. Regeringen har dock svurit på att eliminera detta motstånd med militära medel och muslimerna försöker få förståelse för sin kamp genom att spränga filippiner i luften, en lösning på konfliken ligger inte direkt runt hörnet. Vad som är än mer intressant är forskningen som visar på att några av de äldsta folkslagen i Asien, inte bara de kortaste, verkar stämma från just Filippinerna, vilket skulle innebära att både muslimerna och katolikerna borde packa ihop och resa hem till varän de kom ifrån, något som skulle lämna ögruppen rätt öde. Det trista i historien är att Joel vid matbordet fortfarande ser sig själv och sin underbara historia som något som började med en snedsegling år 1521.
Alla nya dofter och möten berättar en del om hur man blivit som människa genom sin uppväxt och sitt resande. För att förstå sin tillvaro behöver man associera den med något, man börjar frenetiskt pussla ihop tidigare erfarenheter och minnen i huvudet för att beskriva det nya man nu ser. Detta pågår från det att flygplanet penetrerat det tjocka molnlager som beslöjar den kontinent man för tillfället är på väg att landa på och verkar inte sluta förrän man åter lämnar den. Istället för att kunna konstatera att man ser något alldelens nytt, så blir det lite av den staden, lite av det minnet, lite av det landet, med träd från det landet, nästan som maten där och alldelens som det som var på en annan plats man inte spenderade nog med tid på. Det är först när man lämnat samma plats och når en ny, som platsens unika färdigheter börjar tränga sig på, mitt i pusslandet för att förstå den plats man nu landat på. Det är svårt att tömma sitt sinne och låta saker vara vad de är, att förstå något man tidigare aldrig förstått, att bli barn när man envetet kämpar med att vara vuxen. Det finns så många exempel att jag drar mig för att ta ett enda, rädd att kategorisera bort er förståelse för vad jag försöker beskriva. Men jag vill dra ett exempel från i morse, bara för att beskriva en situation som fick mig tänkandes, när jag går in på den lilla toaletten för att ta en dusch under den kalla tjocka vattenstrålen.
Jag står och huttrar och börjar titta på flaskorna med duschkräm. Alla skryter på framsidan om att de innehåller blekningsmedel. Direkt börjar jag tänka på kolonisering, globaliseringens utbredning och västerniseringens ok (för de yngre läsarna är det en tung konstruktion man bär över axlarna, inte ett ord för att säga att något är bra), hur tråkigt det är att det är så etablerat i deras förståelse av världen att vita människor är bättre och vackrare än dem och usch och ve, suck och stön, pina vad tråkigt det är. Mitt i detta stönande kom jag på mig själv med att vara nedlåtande mot ett folkslag, att jag tyckte mig förmer än dem genom att sucka över deras trångsynthet. Trodde för en sekund att deras sätt att se på oss var naivt och felaktigt, att de tror hudfärgen tar bort alla problem, att de genom hudfärg skäms inte bara över hur de ser ut, utan över hela sin existens och livssituation. Vem är det som bär västvärldens ok egentligen med den inställningen jag har naturligt när jag ser andra kulturer? Allt detta, för lite blekningsmedel! Men om man istället ser blekningsmedlet och funderar över dess roll här så öppnas en ny kedja av tankar. Den handlar om att det världen över betraktas som fint med blek hud, det har inte att göra med Amerikaner, Madonnas musik eller McDonalds. Det har att göra med något djupare rotat, att överlevnad bygger på att man har mat för dagen eller pengar att försörja sig med. Mat eller pengar får man genom att jobba. Jobb innebär att man sliter ute på landet under solen. Är man rik behöver man inte jobba, den rike har gjort bra ifrån sig. Är man inte ute lika mycket under solen, blir man blekare. Alltså, blekt betyder framgångsrikt. Det har rotat sig sedan tusen år tillbaka i våra sinnen, men med den utveckling vi ser i post-industriella världen nu, hur många år kommer det ta innan vi tänker oss en solbränna som något vackert, man har tid att ligga ute i solen. När kommer Linus Torvalds eller Bill Gates kritvita hy att vara något fult i Filippinerna?
Jag satt ikväll ute på terassen efter att ha rakat mitt hår. Tillsammans med mig satt pappan i familjen, Pykes, vi drack en öl och filosoferade över livet, närmare bestämt över vad som händer i slutskedet av det. Familjens tidigare överhuvud har lämnat över ankaret till honom utan att helt checkat ut, för att vara fin i språket. Detta betyder att Zarah morfar, 91 år gammal ligger i sin säng i huset, oförmögen att gå efter att han ramlade och bröt höftbenet för ett år sedan. Sedan han blev strandad i sin säng har allt gått utför med hans mentala hälsa. Zarahs mosters man har därmed klivit in i morfaderns tidigare roll som familjeöverhuvud (även om det är rätt tydligt att även här är det kvinnorna som styr i bakgrunden). Hans föräldrar har båda gått bort. Hans far blev påkörd av fulla Amerikanska soldater som var ute och buskörde med sin Jeep under Japanska ockupationen 1945. Krocken var hård och även om pappan överlevde själva smällen, så var skadorna mot huvudet så svåra att han avled några timmar senare. USA räddade många familjer från Japansk aggression, men bakom den historien ligger också livsöden som detta. Modern hade också hon gått bort, men långt senare, under -90 talet skedde detta. Inte heller denna gång fick han ta avsked utan möttes av beskedet när det inte längre fanns något att göra mer än att bittert acceptera situationen. Jag kunde ana en darrande röst när han berättade hur alla hans syskon numera för att överleva flyttat och lever i USA och hur modern hade också flyttat dit något år innan hon hastigt blev sjuk och gick bort. Han hann inte vara med på hennes insjuknande och när han skulle resa över för begravningen så fick han inte inresetillstånd utan handläggningstiden var på 18 månader. Den andra föräldern försvann således också in i minnenas allé under Amerikansk flagg, själv sitter han på terassen med en Svensk yngling i Filippinerna och funderar över sitt öde. Men han verkar inte bitter på Amerikaner, det ter sig mer som ett livsöde. Precis som den äldre museivakten i Singapore, som spottade och fräste över Amerikanernas krigande och arroganta agerande överallt, men vände lika plötsligt och med värme i rösten förklarade att det är oundvikligt av dem. Han förklarade att för att världen skall vara så god att leva i måste de vara arroganta, annars kan de inte hålla elakingarna i schack. Vad är en stabil värld? Hur många liv får den kosta och på vems villkor skall den skrivas. Åter igen, mer än 10 miljoner filippiner jobbar utomlands för att försörja sina familjer hemma.
Fortsätter i nästa kapitel