Klockan är 09:07, gatukorsningen där jag står med min ryggsäck är öde. Varken höger eller vänster erbjuder några livstecken, inga fåglar som sjunger, inga människor som går, inga bilar som brummar, spyr ut avgaser såsom de gör för att hävda sig som storstadsbil eller tutar såsom förarna i nämnda bilar gör för att hävda sig som storstadsbilförare. Solen har redan börjat bölja värme, den kvava heta formen, över mig och min packning. Jag är fortfarande sömndrucken efter en tågresa som började i Bangkok 60 timmar tidigare och innebar två stopp på några timmar vardera. Kliniskt rent längst trottaren där jag promenerar, skyskraporna ser ner på mig och jag kan verkligen känna hur de har ett höjt ögonbryn över slöddret som nu vandrade längs affärsstaden Singapores gator. Minnet må vara bra men kort för den före detta lilla fiskarbyn som efter frigörelsen från Japansk ockupation med Amerikansk hjälp drog in lika många bulldozers som det fanns innevånare och jämnade i stort sett allt med marken för att bygga nytt. Konceptet här lyder, ser det rikt ut, så är det det. Man kan inte annat än erkänna att det gått hem. Singapore är världens mest traffikerade hamn och omsätter som stad och land (det är som just det, en statsstad, 2 i 1 lixåm) enorma summor.
Ett dygn innan hade jag stått med samma ryggsäck i en korsning i Kuala Lumpur för vad som skulle komma att bli en av de mest hektiska dagarna sedan jag började resa. Kuala Lumpur är som stad bland städer i världen, en dvärg, uppsprungen i högsta trädet i lekparken, med megafon snurrandes helikopter med en löspenis skrikandes, “jag är bäst, varför vill ingen leka med mig!?”. Kuala Lumpur har alla mindervärdeskomplex en stad kan ha, som Sundsvall fast trevligt och vackert (dessutom skulle faktiskt någon märka och bry sig om Kuala Lumpur helt plötsligt bara försvann). Det är den stad som byggde inte en, utan två, identiska skyskrapor, exakt nio meter högre än den högsta skyskrapan i världen (Petronas Towers), för att sedan tre år efter färdigställandet få pisk av Taipei 101 (Taiwan), som för säkerhetsskull drog på med 57m till. De har den 5:e högsta TV-masten, det största grotttemplet, den nyaste stadskärnan, den längsta obemannade monorailen osv. Hälften är säkert bluff och båg men det går verkligen hybris i det Amerikanska sättet att allting måste vara “the xxx in the world”, annars skiter de i att bygga det. Allt som allt, en plats jag stormtrivs på alltså! Jag promenerade till ett cafe, 8 på morgonen när mitt tåg rullade in på centralen, åt frukost, gick ut och stirrade upp mot himlen, långt bort skönjade jag torn, och satte därmed kursen. Passerade ett stort torn som påminde om Stratosphere Tower i Las Vegas, jag fortsätter och når Petronas Towers. Får en biljett till tur upp till bryggan på mitten två timmar senare, kuskar runt parken, hittar knappt tillbaka till ingången i tid. Åker upp till bryggan tillsammans med björnen Bobo (som Zarah förvandlades till efter att hon kastat ur sig den dräpande kommentaren, du är lika snygg som jag är lik en liten nallebjörn, å *vips*), tar lite posékort och åker sedan åter ner. Går till tornet jag sett tidigare och inser att det är en lång uppförsbacke, lyckas tajma en turistbuss som stannar och bjuder på skjuts upp. Tar lite posékort och lyssnar engagerat på turistinformationen medan jag i periskopet spanar in i skyskrapornas kontorsfönster i förhoppning om att se något man absolut inte är tänkt att se. När alla verkar sköta sig i denna stad blir Bobo och jag uttråkad och åker ner, för att snubbla in i en konstig Malaysisk show som påminde om Gert Fylking som leadsinger i Vikingarna som provar på Riverdance till Wilmer X. Intressant, vi tar lite posékort och åker vidare “downtown”.
Jag tittar in i olika köpcentran i denna multi-king-kong-stad-wannabee, där de till och med har Valétjänst (där de parkerar din bil åt dig), jag och Bobo gick in med raka ryggar och fnissade när personalen i uniformer bugade sig och hälsade oss välkommen, Bobo var lite nervös så jag gav honom en vattenpipa på ett café väl inne, han lugnade ner sig. Vi promenerade in i Chinatowns myller och därefter tog vi Monorailen tillbaka till stationen där vi precis lyckades kasta oss på ett tåg vidare till Singapore.
Innan detta skedde tog jag farväl till Disneylandet Thailand. Jag har konstaterat att jag gillar Siam, det gamla Thailand, svårt att nå och finna, men intressant och annorlunda när man väl är där, men trivs inte i Thailand, den lekparken är inte min kopp med the alls. Det fanns höjdpunkter och dalar, men mest dalar, som jämfört med de andra jag träffade visade sig vara deras mål med resorna, kanske sökte jag något annat, jag är glad över vad jag fann i vilket fall som helst. Jag spenderade en dag i Chiang Mai genom att följa en hetsig demonstration mot Thai-Amerikanska frihandelsavtal som är helt uppåt väggarna som regeringen försöker skriva på mot folkets vilja. Jag ägnade även sista tiden åt att följa politiken och nyheterna noggrant och har fått en ännu större inblick i vilken bananrepublik som Thailand egentligen utgör, förvånad att omvärlden inte sätter mer ljus på det och att turistnäringen stödjer vad som pågår. Utöver de dagliga dödsskjutningarna så har de även en öppet korrupt premiärminister, en opposition som blir mer och mer våldsam och en kung som slits mellan hopp och vemod tillsammans med folket. Vartän man kommer i världen så pågår kampen, avslagen och matt, lönlös och förvirrad. Folk verkar ha gett upp att förändra politiken från gatan och ser hellre fram emot att umgås och vara lite mysiga för ett slag, iofs. det som drivit de största kamanjerna genom tiderna. Ett par eldiga ledare, några fanatiker, många som bara vill säga att de var där och ännu fler som hoppas träffa någon snygg partner och samtidigt få vara med om något kul.
Singapore. Jag blev rädd av tystnaden och letade på kartan efter en lösning eller förklaring. Jag hittade ett område som hette “Little India” och skrockade förnöjt åt mig själv att Indier kan banne mig inte vara tysta och sitta hemma, oavsett högtid, de har kaos i blodet. Så jag satte mig på världens modernaste tunnelbana och kände mig obehagligt iaktagen av alla kameror, alla skyltar som bad mig hålla ögonen på min medmänniska, att försöka se något misstänkt och framförallt att rapportera allt till närmsta vakt. Singapore räknas som en brottsfri stat och det kommer till ett pris som den gamla museievakten stolt berättade. “Jag är trygg här, jag kan gå vart jag vill och när jag vill utan att vara rädd. Polisen har inte ögon i nacken, det är klart att vi alla måste hjälpas åt, så länge jag inte har något att dölja så behöver jag inte vara rädd”. Nåväl gamle man tänkte jag, trygg i ett samhälle som är tryggt på grund av rädsla är inte samma sak som att vara trygg i ett samhälle på grund av trygghet. Det finns inte brott för att straffen är hårda och alla är angivare, du kan inte lita på någon och alla lär sig från barnsben att hålla koll på sin nästa. Jag gick tryggt vidare mot Little India, rädd för att göra ett fel, säga något fel eller bli missförstådd. När jag väl kom fram så visade sig min teori, även om den är fördomsfull, stämma. Little India var en smältdegel av kaos och jag njöt. Det är skillnad mellan folk som knuffas och trängs för att de är tycker sig vara viktigare än andra och att knuffas och trängas för att det inte gör något, när det är naturligt finns ingen hotbild och det blir plötsligt ganska mänskligt och mysigt, jag trivs i trängsel, när den är oplanerad.
Det Kinesiska nyåret hade jag lyckats pricka in, en tid av stillhet. Gatorna och affärerna fortsatte vara tomma, stängda. Ibland såg man folk ute, då stod de t.ex. vid ett övergångsställe och väntade, minuterna gick. Till höger var vägen som den 12-filiga vägen i Paris som inte går att stava, helt tom, lika åt vänster. Likväl stod vi där, fler och fler, och bara väntade. Man går inte mot röd gubbe i Singapore, bötern är hög och straffet hårt. Jag promenerade runt staden och gick sedan på en bio, där satt jag ensam. Jag pratade med en annan resare som berättade att han rest till Indonesien för att fira en av deras högtider, laddad för att möta en Love Parade i Asien, med Red Bull i ryggsäcken hoppade han av tåget för att möta extasen, bara för att se en öde station, i en öde stad. Inget var öppet och ingen var ute. Hans 24 timmar av fest visade sig vara en högtid där man håller sig inne och smyger, ingen pratar eller väsnas. Man firar denna högtid genom att lura de onda andarna att det inte finns några människor kvar på jorden. Då åker de vidare och kommer inte tillbaka förrän nästa år, när man är tyst igen. Snopet sov han på stationen, inget hostel var öppet.
Jag mötte Bobo och Tomas, spenderade en död dag till i Singapore och reste därefter tillbaka till Kuala Lumpur. Nu med en förkylning och stora jack i håret efter att Bobo skulle raka mig och jag fick ölhicka… dålig kombination. Vi reste därefter vidare mot norr igen, för att ta oss ut på en ö och få lite strandsand innanför shortsen. Det är 35+ grader i solen, 33 i vattnet och helt klart alldelens för varmt för att vara förkyld, för varmt för att njuta, för varmt för att leva.
Vi gör oss redo för nästa färd, mot Kuala Lumpur, hämta upp ett nytt kreditkort eftersom mitt helt plötsligt gick ut och experthjälp fick kallas in från kalla Svedala (Tack Mats) och därmed flyga till Filippinerna. Min hemresa är nu mer eller mindre bestämd, från att ha varit 14:e februari, skulle jag flytta den några veckor framåt men platserna var slut fram till Oktober. Som tur är lyckades jag med mitt nya kreditkort, en oljad läpp och mycket rådslagande med Bobo boka en ny biljett med hemresa i slutet av Mars. Hoppas allt går vägen nu.
Som ni märker skriver jag inte längre särskilt frekvent, det innebär att jag har massor att berätta när jag väl skriver och väljer för kollektivets bästa att hoppa över det mest intressanta. Det får bli mysiga smällkaramäller när jag kommer hem, bästa historierna går ut till de med bästa mutorna. Så sätt igång och buda här nedan =) Nu måste jag springa vidare, inte för att jag vill, men för att det kostar inte bara skjortan utan även sandalerna att sitta på internet här. De som gått på asfalt i ett glödhett land vet att sandaler, de behåller man på, om man inte är en liten nalle med tygfötter. Bilder på Zarah a.k.a. Bobo finns här bredvid!
Tänker på er!
PS:
Bobo har gått in i en personlighetskris och meddelar att Bobo åter heter Zarah, det innebär att Bobo, tygnallen fortsätter resan med Tomas och Zarah fortsätter resan med mig, alltså precis som förut, fast annorlunda, rätt men på fel sätt i rätt oordning. Same Same, Thailand gör rätt ibland, så fel det kan bli!
S
