Kanzie.com

Det är alltså så här det känns! “Kalla fötter”, “resfeber”… kort är det ängslan inför vad som komma skall. Nu sitter jag i ett stökigt men grandiöst köpcentra i Bangkok och räknar timmarna ner till tolvslaget då jag skall vara på flygplatsen, övertyga en förhoppningsvis trevlig flygbolagsanställd att min övervikt är godtagbar eftersom jag egentligen enligt BMI-skalan borde väga ungefär 15 kilo mer i förhållande till min längd, vilket motsvarar min övervikt i bagage. Om det går vägen kommer nästa problem och det är när de skall gå med på att låta mig resa på studentbiljetten som jag har, utan något kort för att bevisa att jag faktiskt är student eftersom det är glömt hemma. Kilroykontoret kunde heller inte trycka upp ett nytt kort åt mig trots att jag hade kvittot på att jag betalat för ett studentkort och därmed också redan bevisat kredentialia för att vara student, vilket är ett krav när man bokar en studentbiljett i första taget, vilket är den biljett jag har. Enda sättet för dem att ge mig ett nytt kort för att kunna visa upp vid utresa, när de nu faktiskt gick med på att det vore märkligt att jag flygit till Bangkok med dem på studentbiljett och har kvitto på att jag har köpt ett studentleg hos dem, om jag inte hade studentkort, vilket bara går att få om man skickat in papper för att bevisa att man är student, om jag inte vore student, var att ge mig ett kort med nytt nummer. De kan nämligen inte trycka upp nya kort utan att de får ett nytt nummer på sig. Numret är i sig också kopplad till biljetten så om de ger mig nytt kort, kommer biljetten vara obrukbar, alltså tillbaka på ruta ett. Jag undrar hur jag då skall göra och deras förslag är att jag avbokar biljetten, får tillbaka de mesta av pengarna minus en administrationsavgift, trycker upp nytt kort och med deras hjälp bokar ny biljett till nypris med tillkommande administrationsavgift. Fast då måste jag åter bevisa att jag är student, vilket jag inte längre är eftersom jag rest till Asien, med deras hjälp. Problemet då är att de inte kan avboka och boka samma plats för mig, utan vid avbokning så går ett kösystem före och tar platser vilket skulle ge mig hemresa till några tusen kronor extra i Oktober. Jag frågar om de kan skriva ett brev och förklara ärendet för mig att visa upp vid incheckningen vilket de inte kunde göra. Jag lämnade kontoret efter tre dagars strulande med ett betryggande “Det löser sig nog, de brukar inte kolla efter kortet, oroa dig inte”. Den enda ljuspunkten i denna historia är att personalen på kontoret, om än handlingsförlamade av skitsystem, idiotrutiner och pantad ledning, var enormt trevliga och hjälpsamma, även om hjälpen inte hjälpte så mycket.

Nu börjar dock hemmets vrå att slita mig i hälarna och jag är inte lika välkomnande inför det som jag varit under större delen av resa fram tills nu. Det börjar kännas lite obehagligt, nästan som att man är lite rädd för verkligheten igen, för lång tid i underlandet kanske har den effekten. Jag kommer sakna galenskapen, det orädda, huvudstupa, direkta och illa genomtänkta sättet att leva livet som Asien har visat mig. Det är nog tankarna om att man skall åter ta upp trådarna där man lämnade dem och en dum vanföreställning om att allt är förutbestämt, tråkigt och strömlinjeformat för resten av livet när man väl kommit hem som skrämmer mig. Jag kommer nog få lite panik över fyra väggar, kallt väder, stängda människor, subtilt språk utan utrymme för vilda gestikulationer, planerad vardag och förväntningar och krav. Det skall dock bli skönt att axla ansvar igen, att börja studera, att jobba och driva projekt. Att ta ansvar och ytterligare slipa mina färdigheter. Längtar efter att vara delaktig i något igen. Man har fått mycket intryck och ideer på resande fot, frågan är vilka som kommer att kännas lika attraktiva och genomförbara även när man försoffats i hemmets rutiner. Jag kan med glädje konstatera att även om resandet kanske inte gett så himla mycket svar, så har den givit mig mycket bättre verktyg för att kunna ställa rätt frågor till mig själv.

Jag hoppas att jag inte tråkat ut er för mycket med politik och nyheter när ni istället ville läsa om vad jag hittar på för äventyr. Jag har inte försökt avsiktligt att vara annorlunda eller skriva annorlunda än andra resedagböcker, trots att det vid första ögonkastet kan tyckas så, istället har jag skrivit så som jag känt för att skriva. Dels har jag använt detta tillfälle att träna mig i att skriva på olika sätt, trycka på olika saker som omger mig och kunna formulera svårgreppade och svårbegripliga tillstånd med en “one-liners” eller med ett stycke om vartannat. Men också har jag använt tillfället för mina intressen och kunskaper att sättas i bruk för att förstå samhällen och situationer. Ni har t.ex. inte fått läsa om när jag åkte bergochdalbana inomhus sex gånger i rad för jag vägrade gå därifrån eller när jag sjöng “My heart in in Texas” på en Karaokefest i Filippinerna. Jag har inte berättat om mina kreditkortseskapader i Malaysia eller mina fascinerande möten längs vägen. Jag har dock smygit in eskapader som dessa i mina raljerande texter som alltför ofta handlar om mina studier i politik runtom i Asien. Men likt Hunter Thompson som försökte skriva reskrönika men alltid slutade med att förbanna Nixon, så verkar jag ha svårt att skriva utan att också börja känna på det politiska klimatet, inse hur politiken i dessa länder används av företag som vaktmästare för deras intressen. (Men nu håller jag på att ramla dit igen, det var hemresa vi pratade om)

Det har varit en förbaskat intressant resa, det är en sak som är klar. Nu skall man spendera ett år åt att lida i sann lutheransk anda för att man unnat sig detta. Dels tjäna ihop pengarna man slösat, men också bråka sig in i systemet igen, för att lyckas lagom till när man är så trött att man måste ut och andas igen. Nyss frågade jag en expedit på en affär efter en hörlursadapter för att kunna plugga in två hörlurar i ett hål. Höll upp en liknande och pekade. Han hade ingen och för att förenkla den fem minuter långa processen av att förklara vad jag ville så frågade jag vad den plutten hette på Thai, att använda inför nästa expedit. Han tittar på mig och svarar “iPod”… jag dubbelkollade att han förstått mig rätt och han bekräftar, saken jag nu höll i hette “iPod” i hans värld. Jag är tillbaka i Thailand, virrigt öst möter väst, framtid och historia kolliderar i ett kaotiskt fyrverkeri. Hemma lär man sig att var sak har sin plats, här lär man sig att var sak har _en_ plats, denna plats kan vara lite varsomhelst i både tiden och rummet… det är på en höft ungefär. Här är frågan “hur långt är ett snöre” fullkomligt förståelig och säkert ett vanligt samtalsämne som inte förvånar någon, absolut inte något som betraktas som en dum fråga. Utanför där jag sitter dansar en massa små thaitjejer utklädda till tv-spelsfigurer på en scen inför 1000-tals besökare. Några kvarter bort pågår kravaller på gatorna när 1000-tals supportrar av den tidigare enhälligt hyllade och numera skandalomsusande premiärministern möter ännu fler motståndare som anser att han skall sparkas. En konflikt som genomsyrar allt här just nu, allt utom kommersen!

Jag hoppas ni har haft det gott med mina texter, att ni följer med mig i orden på nästa resa när den kan tänkas bli av och att ni känner att ni lärt er något om vår vackra värld genom att ta del av mina äventyr och reflektioner. När ni läser detta sitter jag endera hemma i ett vindpinat Göteborg och undrar vad jag längtat efter eller sitter förbannad på ett hostel i Bangkok utan pengar och längtar hem beroende på hur välvilliga de kommer vara på flygplatsen inatt när sista flyget skall lämna terminalen innehållandes mig och mina 1000 kilo packning. Skicka gärna en sista hälsning här eller ett sms till 0704283192. Så fort jag hittat mitt SIM-kort i Fredriks packning så kommer jag svara =)

Slutligen, på östfronten, allting nytt
Christian

Det börjar bli dags att summera min resa i och med att vi nu öppnat upp en ny månad som inte bara kröner fler dagar än Februrari som vi lämnat bakom oss och i minnet, utan även min tänkta hemresa. Det är alltid svårt att se hur en resa har förändrat en. Ofta är det när det känns som minst förändring hänt, som den största skett. I detta fall känns det inte som jag förändrats eller växt nämnvärt alls. Det kan endera betyda att mycket hänt, men också att jag rest med stängda ögon, inte insupit kulturen till fullo, inte gett människor och omgivning en chans att skaka om mig i mina grundvalar för att när jag återfått fattning stå på starkare grunder. Jag vet inte vilket det är, men jag vet att jag saknar hemmet. Jag har kommit till en del insikter, skjutit ner några karaktärsdrag som jag hållt högt och strävat hårt att identifiera mig med, trots att det i grund och botten inte varit jag alls. Jag är bekvämare än jag tidigare velat erkänna, inte lat, men bekväm. Bara för att något är fattigt, smutsigt eller svårt så betyder det inte att det är mer “äkta”, vackrare för sin intigritet eller nödvändigtvis närmare ett lands sanning, det är bara en sida av ett mynt. Jag har också svårare att trivas på den sidan, men det är långt ifrån att jag inte kan anpassa mig eller finna mig i de situationerna, det är bara inte mina naturliga preferenser. Jag är I-landsuppväxt och det kommer jag inte från, detta förändrar inte mina ideal om hur en rättvis värld bör se ut eller fungera, inte min glöd om att dra mitt strå till stacken heller för den delen. Jag kan vara rättvis, ta kommando och vara bestämd, men jag ger mig själv ibland fördelar, är obeslutsam och rädd för att ta initiativ. Det är inte att bortse från vissa av dessa karaktärsdrag som definierar mig, det är istället att skapa en balans och harmoni mellan dem som utgör vad jag kallar mig och skall trivas med.

Jag har kommit närmare kärnan för vad jag vill ta mig till och vilka jag vill omge mig av. Det är inte en kardinal insikt för att förklara hur mitt liv egentligen skall se ut i förhållande till hur det var innan, utan snarare en början till att se skillnader jag vill prioritera i förhållande till tidigare, dessa värderingar kommer även de förändras i framtiden, det kallas utveckling och är inte nödvändigtvis negativt. Även om jag imploderar och blir eremit är det en utveckling och framåtskridande och måste värderas och accepteras, annars börjar bitterheten nafsa mig i hälen (jag har inga planer på implodering eller eremitering, utöver att bidra med det ordet till SAOL). Jag vet att just genom mina texter kommer jag ha utökad möjlighet att förstå mig själv och min resa i framtiden. Jag vet att genom era kommentarer och alla de mail jag fått av er har jag vuxit som människa, mitt självförtroende stärkts på många håll, men krackelerat på andra. Jag har kommit närmare många av er, närmare Zarah och närmare mig själv, på gott och ont kan jag nog säga med en glimt i mitt öga. Jag har fått berätta för er, om mig och min syn på den värld jag lever i, det ni läst och fått se är en stor del av hur jag fungerar, vad som “får mig att ticka”, jag ser och reflekterar, tänker och funderar, det är så jag är och det jag lever för. Jag har förstått att det finns fler frågetecken än svar, så än har inte tiden kommit för mig att slå mig ner med en kopp choklad brevid öppna eldstaden, smacka med läpparna över att förstått världen och mig själv i den. Jag är ännu inte blasé, trots varningstecken om motsatsen!

Vad passar inte mer än att göra en kvick sammanfattning av hur det ser ut i länderna jag varit i nu när jag gör en sista resa från filippinerna, genom Malaysia till Thailand för att slutligen slå ner i Sverige:

I Thailand har sedan jag anlände det ena politiska fiaskot efter det andra nu slutligen lett till att premiärministern gått med på omröstning och parlamentsupplösning. Det skedde efter att han sålde alla aktier (som han inte ägde) i det största telekom-bolaget i Thailand (det andra största i Asien) till Malaysiska konkurrenten SingTel för 3736 biljarder Baht. Företaget var uppbyggt av Thailänska skattemedel och är ett bolag han inte kontrollerade men trots det styrt med järnhand. Premiärminister Thaksin ser nu fram emot en listning i Forbes topp 500 rikast i världen, trots att han just nu inte äger någonting. I Thailand, så som i alla länder finns det reabeskattning (skatta på pengarna man tjänar när man säljer aktier för mer än man köpte dem för) och genom att göra en sån här försäljning så förpliktas man såklart att betala denna skatt till regeringen. Men i detta särskilda fall, kanske genom ett plötsligt infall av medlidande eller barmhärtighet, kanske för att premiärministern kontrollerar regeringen, så beslutades att beskattning på denna affär var onödig och regeringen gav honom frihet från denna mångmiljonbeskattning som en gåva. Av någon märklig anledning har detta upprört några lokala bönder och andra fattiglappar som tyckte att om det är ok för Thaksin med skattelättnader, varför är det inte lika ok för dem. Det är, som betraktare i allra högsta grad märkligt, men säkert bara en rad olyckliga omständigheter som alla är förklarliga.

I Kambodja är allt som förut, vilket innebär att inget är som det förut var. De har äntligen fått en krigstribunal uppsatt vilket är ett mentalt plåster av ofattbar magnitud för befolkningen, även om det knappt finns någon levande kvar att stämma av Röda Khmererna.

I Malaysia så fortsätter de bygga och modernisera. Skandalen med Mohammedteckningarna har blåst över och nu läggs mer energi på att hålla konflikten öppen än vad som egentligen är folkets intresse.

Filippinerna, ett fattigt land, inte så mycket för att de inte haft möjligheten eller tillgången till likvida medel, utan snarare för att det är ett land som genom koloniseringen och USAs inflytande fram tills nyligen, utgjort en bra grogrund för korruption. Det har utnyttjats så till den mildra grad att tidigare presidenten Marcos t.ex. ligger med på topp-10 listan över största ekonomiska förbrytarna i världshistorien. Det är ett land vars befolkning alltid ler, lagar underbar mat och är ena hejjare på att fiska. De är experter på att inte underhålla saker som en gång nått färdigställande vilket gör att hela landet ser ut att vara i förfall. Det är nationell stolthet över att deras fulaste fisk är döpt efter den nationalhjälte som dängde Magellan till döds, “Lapu-lapu”, på ena ön, medans på andra firas den spanska freden som kom därefter. Det är som att besöka Guatemala på nytt, ungarna tigger och står och stirrar på dig när du äter genom glasrutan, gatorna är fyllda med gamla bussar som för 40 år sedan ansågs vara uttjänade av jänkarna som istället för att kosta på sig att skrota dem gav bort dem och ansvaret för dem till fattigare länder. Idag är de gamla miljöfarliga (både i form av trafikmiljö och naturmiljö) den centrala nerven i landet som den enda fungerande kollektivtrafiken. Slash-n-burn farmarna går i led mot storstäderna för att få tag i arbete eller vinna lotto, folk trampas ihjäl vid de tv-sända lottodragningarna och storstäderna kan inte erbjuda jobb till alla på långa vägar. Att vandra genom en stad i Filippinerna är som att besöka en krigszon. Naturligtvis kan man hitta positiva saker och så, men i det stora hela bekräftar det bara min teori om att tredje världens innerstäder är vår generations koncentrationsläger med sina ghetton, smuts, arbetsförhållanden och avgaser.

De har cirka 7000 underbart vackra paradisöar som kompenserar detta. För att ni skall förstå hur många det är kan jag säga att det skulle ta mig ungefär 30 år att sätta min fot på varje ö om jag bestämde mig för att ge varje ö en enda dag och restiden mellan öarna var 0 sekunder, en sjuhelsickes massa öar alltså. Eftersom det lugna lunket i varje land bytts ut mot politisk oreda i samma veva som jag landat så kan man väl inte tänka sig något annat för min vistelse i Filippinerna? Det började lugnt och fint med lite tomma påhopp och bitsk kritik av förra presidenten som blev avsatt för förskingring, mot sittande presidenten för just samma sak, förskingring, inget att oroa sig över tänkte jag och fortsatte följa den partiska nyhetsförmedlingen lamt. Så kom 20-årsdagen av avsättandet av generalskurken Marcos och hela helvetet bryter lös, inte för att jag märker det för vid det tillfället var jag under ytan på en av paradisöarna, men ägaren till lyxhotellet vi lyckats få bo på (för nästan inga pengar alls) informerade mig oroat om att han inte ville ha ett nytt -80 tal och jag bad honom berätta. Tydligen så hade en militärkupp planerats mot sittande presidenten, som avslöjade detta i tid och utlyste en “State of emergency”, vilket skulle kunna sägas vara vår motsvarighet till “undantagstillstånd”. Det innebar i korthet att hon tappade kontrollen över militären i landet och tyglade polisen för att arrestera nyckelpersoner som försökte kuppa mot henne. Polis och militär möttes i vad som skulle bli blodiga konfrontationer, men blev en söndag av väntande och förvirring från båda parter. Jag kunde inte tro min lycka att lyckas tajma ett land i “State of emergency” och började direkt fnula på vad detta skulle kunna innebära för vår säkerhet och resa i stort. Jag gick ner på “stan” för att kunna få mer information från TV men fann till min förvåning att alla apparater i hela landet väl stod på, men inte för att visa det senaste av politiken, utan den rafflande upplösningen i Big Brother Filippino! Jag konstaterar till min stora förnöjsamhet att jag lever i en tidsålder där man kan vara i ett land med “state of emergency” utan att missa ett enda avsnitt av big brother. Vi reser vidare, det är rätt tydligt i efterdyningarna att presidenten tryckte på stora röda knappen för att visa på handlingskraft och styr fokuset från hennes egna skumraskaffärer och växande missnöje, men det slog tillbaka på henne och nationen i stort ville inte acceptera undantagstillståndet.

Hemresan drar närmare, stressen över det börjar bli påmind. Vi planerar mer och mer var vi skall ta upp trådarna med våra liv hemma, de som lades på bädden av flytande kväve för att vara i prima skick oavsett vilket decennium vi valde att plocka upp dem igen. Oavsett hur mycket man kommer att ångra att man inte “gjorde det mesta av tiden” här, genom att fundera över sedan hemma, så är det faktiskt skönt att drömma iväg. Jag är redo att komma hem, jag är trött på att resa för nu, inte less, men trött, det som jag sökte har jag nu funnit och jag behöver få perspektiv som bara hemma kan ge mig.

Slutligen, ett land jag inte besökt men resan regelbundet kastat mig in i är Burma, som numera heter Myanmar. Det är bara omständigheter som gör att jag valt att inte skriva om mina möten med det landet eller dess befolkning på rymmen i Thailand. Men det som missats under denna tid, har lämnats åt sidan av sina anledningar, något säger mig att jag kommer få utrymme att återkomma till kapitlet om Burma och dess utsatta befolkning med råge. Men för att summera de möten jag haft med Burmeser drar jag gärna ett ordspråk som jag kom på när jag satt häromdagen och tragglade mig genom en tjock och seg bok som nära på tog livet av mig. “En stängd bok brinner inte, en öppen bok kan sätta en värld i brand”. Med det i bakhuvudet fylls jag med beundran för varje gympabag fylld med litteratur som Burmesiska kvinnor och män löpande smugglar över gränsen med risk för sitt liv, för att sprida kunskap, information och nytänkande. Man glömmer lätt när man växer upp i en kultur där det tävlas i antal skolktimmar, att information är makt, att dagligen frihetsberövas folk på grund av information, att folk dör, för rätten att veta eller ifrågasätta, både i freds- och i krigstid. Att veta är inte att förstå, men för att förstå måste man veta. Både vetskap och vetenskap är en väg kantad av modiga människor i blodiga stövlar. Den insikten är viktig att bära och förmedla!

Nej va fan, som alltid, en stor kram hem

Nytt land, nya intryck!
Vi lämnade slutligen ett strålande varmt och vackert Malaysia, ett förtrollande land på många sätt och vis, ett land jag inte förstår varför så få besöker. Min rekommendation för barnfamiljer som vill ha värme, roligt och säkert för hela familjen, lite kulturkrockar och lite stränder men utan att missa feta nöjesparadis för hela gänget, Malaysia! Vi vann för länge sedan en resa till Filippinerna på en resesajt. Det har alltid varit en dröm för Zarah att besöka sin släkt och jag har länge varit nyfiken på landet genom en massa olika kopplingar dit. Så det kändes som ett naturligt steg att med ett besök medan vi gör vår “Asientour 2005-2006″. Allt eftersom tiden gått har Filippinerna vuxit i våra ögon, från en vunnen fribiljett, till att bli det centrala med hela resan. Släkten bor i huvudstaden Manila och de började förbereda vår ankomst redan för en månad sedan med mail och planering. Så nervöst i flera bemärkelser var det när vi styrde stegen mot flygplatsen tillsammans med Tomas och Bobo samt en väska som möglat och luktade död.

Väl framme i Manila möts vi av Zarahs moster och kusin och trycks in i en Van som direkt till sirenerna av biltutor tar fart ut genom stadens tunga moln av smog. För att få bukt med föroreningsproblemen har de infört en trafikreform där man inte får använda sin bil under en dag per vecka beroende på vilken siffra du har på registreringsskylten, förklarar Joel som kör bilen. Jag skrattar och undrar vilken dag de inte får köra, tittar ut genom fönstret och ser poliser som står och vinkar in bilar. Med stel röst säger Joel tillbaka, vi är nummer 6, idag får vi inte röra vår bil. Vi navigerar lyckat vidare genom hetsiga gator packade av trafikköer. Väl framme hoppar vi ur Vanen och rakt in i livet för en filipino.

Filippinerna är ett spännande land med 70 miljoner i befolkning, utspritt på 1000 öar i ett litet paradis som ännu inte är upptäckt av turistnäringen i någon större utsträckning. Totalt sätt är det lite över 80 miljoner i befolkningen men det räknas att mer än 10 miljoner bor och jobbar utomlands, vilket tas av många som ett tecken på filippinernas fattigdom, men kan också ses som ett tecken på befolkningens anpassningsförmåga och tunga historia att varit koloniserad och kontrollerad av andra länder i många hundra år. Såsom i många andra länder är även detta land plågat av inrikes stridigheter. Såsom i många andra fall av inbördes konflikter så är problemen i söder. Det är endera helt enkelt mycket bättre att äga mark i söder, eller så är norrlänningar bara lugnare, skönare, lättare och bättre att ha att göra med, en teori jag stödjer helhjärtat. Konflikten här är inte lika hetsig som Thailands dagliga dödsskjutningar men det är inte rekommenderat att resa ner i de södra delarna och en terroristfraktion som kallas Abu Sayyiaff, med de självklara och omöjliga att bevisa, kopplingarna till Al-Quaida härjar också här. För några år sedan small de av en bomb på en spårvagn i Manila och förra årets alla hjärtans dag plågades också av terroristattentat. Man kan fråga sig hur förvrängd en hjärna kan bli när man väljer en dag som firar kärleken mellan två personer för att proklamera guds kärlek genom att spränga folk till bitar.

Det intressanta är när jag vid middagsbordet, vilket alltid är ett bord för middag då de hela tiden är någon i den 13-15 huvuden stora familjen som äter, frågade hur historiaböckerna ser ut, när “börjar” historien här? Jag får förklarat för mig att det är när de stora upptäckarna anlände till Filippinerna. De stora upptäckarna är då framförallt Magellan. Magellan åkte helt enkelt fel på 1500-talet, kom fram till Filippinerna, klev i land, började jiddra med infödingarna så de tog livet av honom, så var det slut på resandet för den klåparen. Så mycket fokus på den historia som förekom denna rätt mediokra landsstigning av Spanjorerna finns inte. Ingen här reflekterar t.ex. över att striden i söder handlar om att Filippinerna var ett Muslimskt land vid de katolska Spanjorernas landstigning, vilket rimligtvis borde betyda att det inte bara fanns en befolkning här, utan att de redan tidigare blivit koloniserade av ett annat folkslag. Spanjorerna började sin ödmjuka konvertering av ön till ett katolskt paradis, som hämnd för mordet, de som inte ville vara med på villkoren för guds eviga kärlek “försvann”. De muslimer som varken försvann eller blev övertygade av Katolisisms förträffliga budskap trycktes neråt mot södra delarna där de till slut ringades in på några få ögrupper var de gjorde motstånd fram till dags datum. Regeringen har dock svurit på att eliminera detta motstånd med militära medel och muslimerna försöker få förståelse för sin kamp genom att spränga filippiner i luften, en lösning på konfliken ligger inte direkt runt hörnet. Vad som är än mer intressant är forskningen som visar på att några av de äldsta folkslagen i Asien, inte bara de kortaste, verkar stämma från just Filippinerna, vilket skulle innebära att både muslimerna och katolikerna borde packa ihop och resa hem till varän de kom ifrån, något som skulle lämna ögruppen rätt öde. Det trista i historien är att Joel vid matbordet fortfarande ser sig själv och sin underbara historia som något som började med en snedsegling år 1521.

Alla nya dofter och möten berättar en del om hur man blivit som människa genom sin uppväxt och sitt resande. För att förstå sin tillvaro behöver man associera den med något, man börjar frenetiskt pussla ihop tidigare erfarenheter och minnen i huvudet för att beskriva det nya man nu ser. Detta pågår från det att flygplanet penetrerat det tjocka molnlager som beslöjar den kontinent man för tillfället är på väg att landa på och verkar inte sluta förrän man åter lämnar den. Istället för att kunna konstatera att man ser något alldelens nytt, så blir det lite av den staden, lite av det minnet, lite av det landet, med träd från det landet, nästan som maten där och alldelens som det som var på en annan plats man inte spenderade nog med tid på. Det är först när man lämnat samma plats och når en ny, som platsens unika färdigheter börjar tränga sig på, mitt i pusslandet för att förstå den plats man nu landat på. Det är svårt att tömma sitt sinne och låta saker vara vad de är, att förstå något man tidigare aldrig förstått, att bli barn när man envetet kämpar med att vara vuxen. Det finns så många exempel att jag drar mig för att ta ett enda, rädd att kategorisera bort er förståelse för vad jag försöker beskriva. Men jag vill dra ett exempel från i morse, bara för att beskriva en situation som fick mig tänkandes, när jag går in på den lilla toaletten för att ta en dusch under den kalla tjocka vattenstrålen.

Jag står och huttrar och börjar titta på flaskorna med duschkräm. Alla skryter på framsidan om att de innehåller blekningsmedel. Direkt börjar jag tänka på kolonisering, globaliseringens utbredning och västerniseringens ok (för de yngre läsarna är det en tung konstruktion man bär över axlarna, inte ett ord för att säga att något är bra), hur tråkigt det är att det är så etablerat i deras förståelse av världen att vita människor är bättre och vackrare än dem och usch och ve, suck och stön, pina vad tråkigt det är. Mitt i detta stönande kom jag på mig själv med att vara nedlåtande mot ett folkslag, att jag tyckte mig förmer än dem genom att sucka över deras trångsynthet. Trodde för en sekund att deras sätt att se på oss var naivt och felaktigt, att de tror hudfärgen tar bort alla problem, att de genom hudfärg skäms inte bara över hur de ser ut, utan över hela sin existens och livssituation. Vem är det som bär västvärldens ok egentligen med den inställningen jag har naturligt när jag ser andra kulturer? Allt detta, för lite blekningsmedel! Men om man istället ser blekningsmedlet och funderar över dess roll här så öppnas en ny kedja av tankar. Den handlar om att det världen över betraktas som fint med blek hud, det har inte att göra med Amerikaner, Madonnas musik eller McDonalds. Det har att göra med något djupare rotat, att överlevnad bygger på att man har mat för dagen eller pengar att försörja sig med. Mat eller pengar får man genom att jobba. Jobb innebär att man sliter ute på landet under solen. Är man rik behöver man inte jobba, den rike har gjort bra ifrån sig. Är man inte ute lika mycket under solen, blir man blekare. Alltså, blekt betyder framgångsrikt. Det har rotat sig sedan tusen år tillbaka i våra sinnen, men med den utveckling vi ser i post-industriella världen nu, hur många år kommer det ta innan vi tänker oss en solbränna som något vackert, man har tid att ligga ute i solen. När kommer Linus Torvalds eller Bill Gates kritvita hy att vara något fult i Filippinerna?

Jag satt ikväll ute på terassen efter att ha rakat mitt hår. Tillsammans med mig satt pappan i familjen, Pykes, vi drack en öl och filosoferade över livet, närmare bestämt över vad som händer i slutskedet av det. Familjens tidigare överhuvud har lämnat över ankaret till honom utan att helt checkat ut, för att vara fin i språket. Detta betyder att Zarah morfar, 91 år gammal ligger i sin säng i huset, oförmögen att gå efter att han ramlade och bröt höftbenet för ett år sedan. Sedan han blev strandad i sin säng har allt gått utför med hans mentala hälsa. Zarahs mosters man har därmed klivit in i morfaderns tidigare roll som familjeöverhuvud (även om det är rätt tydligt att även här är det kvinnorna som styr i bakgrunden). Hans föräldrar har båda gått bort. Hans far blev påkörd av fulla Amerikanska soldater som var ute och buskörde med sin Jeep under Japanska ockupationen 1945. Krocken var hård och även om pappan överlevde själva smällen, så var skadorna mot huvudet så svåra att han avled några timmar senare. USA räddade många familjer från Japansk aggression, men bakom den historien ligger också livsöden som detta. Modern hade också hon gått bort, men långt senare, under -90 talet skedde detta. Inte heller denna gång fick han ta avsked utan möttes av beskedet när det inte längre fanns något att göra mer än att bittert acceptera situationen. Jag kunde ana en darrande röst när han berättade hur alla hans syskon numera för att överleva flyttat och lever i USA och hur modern hade också flyttat dit något år innan hon hastigt blev sjuk och gick bort. Han hann inte vara med på hennes insjuknande och när han skulle resa över för begravningen så fick han inte inresetillstånd utan handläggningstiden var på 18 månader. Den andra föräldern försvann således också in i minnenas allé under Amerikansk flagg, själv sitter han på terassen med en Svensk yngling i Filippinerna och funderar över sitt öde. Men han verkar inte bitter på Amerikaner, det ter sig mer som ett livsöde. Precis som den äldre museivakten i Singapore, som spottade och fräste över Amerikanernas krigande och arroganta agerande överallt, men vände lika plötsligt och med värme i rösten förklarade att det är oundvikligt av dem. Han förklarade att för att världen skall vara så god att leva i måste de vara arroganta, annars kan de inte hålla elakingarna i schack. Vad är en stabil värld? Hur många liv får den kosta och på vems villkor skall den skrivas. Åter igen, mer än 10 miljoner filippiner jobbar utomlands för att försörja sina familjer hemma.

Fortsätter i nästa kapitel

Men kvinnor kan! Om något land så är Filippinerna ett bevis för det. Under krigsåren lämnade de flesta män sina positioner som vd och president för alla bolagen i kvinnornas händer och det fungerade alldelens utmärkt, i vissa fall gick det till och med bättre. Det hindrade inte männen som kom tillbaka från att ta återta sin roll som ledare och putta tillbaka kvinnan till modersysslor som tidigare. Men i många fall så fick saker och ting bara fortsätta så som de var, till allas fördel. Politiken har dock för det mesta regerats av män här, det enda man har kunnat vara säker på, skojas det, är att oavsett vem som väljs till president så kommer korruptionen fortgå och medborgarna inte märka någon skillnad i politiken. Filippinernas politiker kan stoltsera med öppen korruption i klass med diktatorerna i Afrika. Det är rolig trivia att prata om hur många par skor, det ena paret dyrare än det andra, som förre presidentens fru köpte för skattepengar (det är i storleksordningen 1000-tals par). Han var så korrupt att folket för en gångs skull tröttnade och kastade ut honom för att ersättas av någon noblare. Det blev efter många turer en kvinna som med moderlig grace och förnuftet de sägs besitta skulle ta Filippinerna framåt. Gloria Macapagal-Arroyo var räddningen med två trinda bröst. Det skulle dröja många år innan folket bittert kunde konstatera att kvinnan inte var bättre än någon tidigare kandidat och i nyhetstidningarna här har den förre galningen med skorna börjat tala om att han stödjer helhjärtat en revolution där hon tas ifrån makten på grund av hennes korruption. Folket verkar stå bakom hans anklagelser om att en korrupt politiker inte skall få fortsätta. Om detta fortgår tror jag Filippinerna har tagit nytt rekord i guldfiskminne.

Slutligen, mitt i allt nytt får man lite känsla av att vara hemma. Inte så mycket för temperaturen, dofterna, folket, språket eller utsikterna, utan för Skandinavers förträffliga klumpighet när det kommer till att finna förståelse för andra kulturer. Publiceringen av karikatyrerna av Muhammed är som jag förstått det i tidningarna även hemma, men det är svårt att förklara hur stort det är här och ännu mer i det muslimska Malyasia. Jag har förståelse för, men inte någon som helst acceptans för Muslimernas agerande. Det är skrämmande att leva i en värld där något så litet kan få såna konsekvenser. Profeten får dock inte avbildas, men å andra sidan står det i samma skrift att våldshandlingar inte får begås i profetens namn. Det är också intressant vilken effekt media har i det hela. De flesta muslimer har _inte_ sett bilderna utan tar chansen att få gå ut på gatorna med gemensam sak och umgås, kasta lite sten och känna att de gör en skillnad i den sekulariserade värld de nu tillhör. Bilderna publicerades för första gången i November, inte ett ljud sades då. Det är intressant att se hur det är tidningarna, som startade detta, som också ger protesterna validitet och storlek. Jag tror inte att det hade kunnat få dessa proportioner om inte tidningarna också rapporterat om all uppståndelse. Det hade kunnat falla i glömska om det inte hade varit en så bra nyhet, ironin i denna situation är underbar. Tony Blair och Laila Frievalds får grått hår, alla tidningar säljer extra lösnummer och Bush får en underbar anledning att börja vrida lite fokus och hetta mot Syrien, det land som står etta på “Most Wanted”-listan av alla länder med turbaner och olja. Men det finns även förståelse för kritiken hos mig, men jag kan aldrig finna förståelse, än mindre acceptans för proportionerna detta har fått nu.

Det är en underbar, skruvad och livsfarlig värld vi lever och reser i!

Klockan är 09:07, gatukorsningen där jag står med min ryggsäck är öde. Varken höger eller vänster erbjuder några livstecken, inga fåglar som sjunger, inga människor som går, inga bilar som brummar, spyr ut avgaser såsom de gör för att hävda sig som storstadsbil eller tutar såsom förarna i nämnda bilar gör för att hävda sig som storstadsbilförare. Solen har redan börjat bölja värme, den kvava heta formen, över mig och min packning. Jag är fortfarande sömndrucken efter en tågresa som började i Bangkok 60 timmar tidigare och innebar två stopp på några timmar vardera. Kliniskt rent längst trottaren där jag promenerar, skyskraporna ser ner på mig och jag kan verkligen känna hur de har ett höjt ögonbryn över slöddret som nu vandrade längs affärsstaden Singapores gator. Minnet må vara bra men kort för den före detta lilla fiskarbyn som efter frigörelsen från Japansk ockupation med Amerikansk hjälp drog in lika många bulldozers som det fanns innevånare och jämnade i stort sett allt med marken för att bygga nytt. Konceptet här lyder, ser det rikt ut, så är det det. Man kan inte annat än erkänna att det gått hem. Singapore är världens mest traffikerade hamn och omsätter som stad och land (det är som just det, en statsstad, 2 i 1 lixåm) enorma summor.

Ett dygn innan hade jag stått med samma ryggsäck i en korsning i Kuala Lumpur för vad som skulle komma att bli en av de mest hektiska dagarna sedan jag började resa. Kuala Lumpur är som stad bland städer i världen, en dvärg, uppsprungen i högsta trädet i lekparken, med megafon snurrandes helikopter med en löspenis skrikandes, “jag är bäst, varför vill ingen leka med mig!?”. Kuala Lumpur har alla mindervärdeskomplex en stad kan ha, som Sundsvall fast trevligt och vackert (dessutom skulle faktiskt någon märka och bry sig om Kuala Lumpur helt plötsligt bara försvann). Det är den stad som byggde inte en, utan två, identiska skyskrapor, exakt nio meter högre än den högsta skyskrapan i världen (Petronas Towers), för att sedan tre år efter färdigställandet få pisk av Taipei 101 (Taiwan), som för säkerhetsskull drog på med 57m till. De har den 5:e högsta TV-masten, det största grotttemplet, den nyaste stadskärnan, den längsta obemannade monorailen osv. Hälften är säkert bluff och båg men det går verkligen hybris i det Amerikanska sättet att allting måste vara “the xxx in the world”, annars skiter de i att bygga det. Allt som allt, en plats jag stormtrivs på alltså! Jag promenerade till ett cafe, 8 på morgonen när mitt tåg rullade in på centralen, åt frukost, gick ut och stirrade upp mot himlen, långt bort skönjade jag torn, och satte därmed kursen. Passerade ett stort torn som påminde om Stratosphere Tower i Las Vegas, jag fortsätter och når Petronas Towers. Får en biljett till tur upp till bryggan på mitten två timmar senare, kuskar runt parken, hittar knappt tillbaka till ingången i tid. Åker upp till bryggan tillsammans med björnen Bobo (som Zarah förvandlades till efter att hon kastat ur sig den dräpande kommentaren, du är lika snygg som jag är lik en liten nallebjörn, å *vips*), tar lite posékort och åker sedan åter ner. Går till tornet jag sett tidigare och inser att det är en lång uppförsbacke, lyckas tajma en turistbuss som stannar och bjuder på skjuts upp. Tar lite posékort och lyssnar engagerat på turistinformationen medan jag i periskopet spanar in i skyskrapornas kontorsfönster i förhoppning om att se något man absolut inte är tänkt att se. När alla verkar sköta sig i denna stad blir Bobo och jag uttråkad och åker ner, för att snubbla in i en konstig Malaysisk show som påminde om Gert Fylking som leadsinger i Vikingarna som provar på Riverdance till Wilmer X. Intressant, vi tar lite posékort och åker vidare “downtown”.

Jag tittar in i olika köpcentran i denna multi-king-kong-stad-wannabee, där de till och med har Valétjänst (där de parkerar din bil åt dig), jag och Bobo gick in med raka ryggar och fnissade när personalen i uniformer bugade sig och hälsade oss välkommen, Bobo var lite nervös så jag gav honom en vattenpipa på ett café väl inne, han lugnade ner sig. Vi promenerade in i Chinatowns myller och därefter tog vi Monorailen tillbaka till stationen där vi precis lyckades kasta oss på ett tåg vidare till Singapore.

Innan detta skedde tog jag farväl till Disneylandet Thailand. Jag har konstaterat att jag gillar Siam, det gamla Thailand, svårt att nå och finna, men intressant och annorlunda när man väl är där, men trivs inte i Thailand, den lekparken är inte min kopp med the alls. Det fanns höjdpunkter och dalar, men mest dalar, som jämfört med de andra jag träffade visade sig vara deras mål med resorna, kanske sökte jag något annat, jag är glad över vad jag fann i vilket fall som helst. Jag spenderade en dag i Chiang Mai genom att följa en hetsig demonstration mot Thai-Amerikanska frihandelsavtal som är helt uppåt väggarna som regeringen försöker skriva på mot folkets vilja. Jag ägnade även sista tiden åt att följa politiken och nyheterna noggrant och har fått en ännu större inblick i vilken bananrepublik som Thailand egentligen utgör, förvånad att omvärlden inte sätter mer ljus på det och att turistnäringen stödjer vad som pågår. Utöver de dagliga dödsskjutningarna så har de även en öppet korrupt premiärminister, en opposition som blir mer och mer våldsam och en kung som slits mellan hopp och vemod tillsammans med folket. Vartän man kommer i världen så pågår kampen, avslagen och matt, lönlös och förvirrad. Folk verkar ha gett upp att förändra politiken från gatan och ser hellre fram emot att umgås och vara lite mysiga för ett slag, iofs. det som drivit de största kamanjerna genom tiderna. Ett par eldiga ledare, några fanatiker, många som bara vill säga att de var där och ännu fler som hoppas träffa någon snygg partner och samtidigt få vara med om något kul.

Singapore. Jag blev rädd av tystnaden och letade på kartan efter en lösning eller förklaring. Jag hittade ett område som hette “Little India” och skrockade förnöjt åt mig själv att Indier kan banne mig inte vara tysta och sitta hemma, oavsett högtid, de har kaos i blodet. Så jag satte mig på världens modernaste tunnelbana och kände mig obehagligt iaktagen av alla kameror, alla skyltar som bad mig hålla ögonen på min medmänniska, att försöka se något misstänkt och framförallt att rapportera allt till närmsta vakt. Singapore räknas som en brottsfri stat och det kommer till ett pris som den gamla museievakten stolt berättade. “Jag är trygg här, jag kan gå vart jag vill och när jag vill utan att vara rädd. Polisen har inte ögon i nacken, det är klart att vi alla måste hjälpas åt, så länge jag inte har något att dölja så behöver jag inte vara rädd”. Nåväl gamle man tänkte jag, trygg i ett samhälle som är tryggt på grund av rädsla är inte samma sak som att vara trygg i ett samhälle på grund av trygghet. Det finns inte brott för att straffen är hårda och alla är angivare, du kan inte lita på någon och alla lär sig från barnsben att hålla koll på sin nästa. Jag gick tryggt vidare mot Little India, rädd för att göra ett fel, säga något fel eller bli missförstådd. När jag väl kom fram så visade sig min teori, även om den är fördomsfull, stämma. Little India var en smältdegel av kaos och jag njöt. Det är skillnad mellan folk som knuffas och trängs för att de är tycker sig vara viktigare än andra och att knuffas och trängas för att det inte gör något, när det är naturligt finns ingen hotbild och det blir plötsligt ganska mänskligt och mysigt, jag trivs i trängsel, när den är oplanerad.

Det Kinesiska nyåret hade jag lyckats pricka in, en tid av stillhet. Gatorna och affärerna fortsatte vara tomma, stängda. Ibland såg man folk ute, då stod de t.ex. vid ett övergångsställe och väntade, minuterna gick. Till höger var vägen som den 12-filiga vägen i Paris som inte går att stava, helt tom, lika åt vänster. Likväl stod vi där, fler och fler, och bara väntade. Man går inte mot röd gubbe i Singapore, bötern är hög och straffet hårt. Jag promenerade runt staden och gick sedan på en bio, där satt jag ensam. Jag pratade med en annan resare som berättade att han rest till Indonesien för att fira en av deras högtider, laddad för att möta en Love Parade i Asien, med Red Bull i ryggsäcken hoppade han av tåget för att möta extasen, bara för att se en öde station, i en öde stad. Inget var öppet och ingen var ute. Hans 24 timmar av fest visade sig vara en högtid där man håller sig inne och smyger, ingen pratar eller väsnas. Man firar denna högtid genom att lura de onda andarna att det inte finns några människor kvar på jorden. Då åker de vidare och kommer inte tillbaka förrän nästa år, när man är tyst igen. Snopet sov han på stationen, inget hostel var öppet.

Jag mötte Bobo och Tomas, spenderade en död dag till i Singapore och reste därefter tillbaka till Kuala Lumpur. Nu med en förkylning och stora jack i håret efter att Bobo skulle raka mig och jag fick ölhicka… dålig kombination. Vi reste därefter vidare mot norr igen, för att ta oss ut på en ö och få lite strandsand innanför shortsen. Det är 35+ grader i solen, 33 i vattnet och helt klart alldelens för varmt för att vara förkyld, för varmt för att njuta, för varmt för att leva.

Vi gör oss redo för nästa färd, mot Kuala Lumpur, hämta upp ett nytt kreditkort eftersom mitt helt plötsligt gick ut och experthjälp fick kallas in från kalla Svedala (Tack Mats) och därmed flyga till Filippinerna. Min hemresa är nu mer eller mindre bestämd, från att ha varit 14:e februari, skulle jag flytta den några veckor framåt men platserna var slut fram till Oktober. Som tur är lyckades jag med mitt nya kreditkort, en oljad läpp och mycket rådslagande med Bobo boka en ny biljett med hemresa i slutet av Mars. Hoppas allt går vägen nu.

Som ni märker skriver jag inte längre särskilt frekvent, det innebär att jag har massor att berätta när jag väl skriver och väljer för kollektivets bästa att hoppa över det mest intressanta. Det får bli mysiga smällkaramäller när jag kommer hem, bästa historierna går ut till de med bästa mutorna. Så sätt igång och buda här nedan =) Nu måste jag springa vidare, inte för att jag vill, men för att det kostar inte bara skjortan utan även sandalerna att sitta på internet här. De som gått på asfalt i ett glödhett land vet att sandaler, de behåller man på, om man inte är en liten nalle med tygfötter. Bilder på Zarah a.k.a. Bobo finns här bredvid!

Tänker på er!

PS:
Bobo har gått in i en personlighetskris och meddelar att Bobo åter heter Zarah, det innebär att Bobo, tygnallen fortsätter resan med Tomas och Zarah fortsätter resan med mig, alltså precis som förut, fast annorlunda, rätt men på fel sätt i rätt oordning. Same Same, Thailand gör rätt ibland, så fel det kan bli!
S